En eftermiddag träffade jag C på Hotel Penn i New York. Det är ett rätt så otroligt hotell, mystiskt på något vis – gammalt som gatan och inrökt som B-Reals sovrum. En gång i tiden var det världens största hotell. Bara en sån sak. Idag står det där, som en gammal gubbe reser det sig mitt på Manhattan. Jag älskar att det finns kvar. I hissen mötte jag en mycket ivrig rumänsk kvinna som pratade sönder mig medan vi åkte de tio våningarna upp till Cs rum, och boxade mig hårt på armen varje gång jag sa något över huvudtaget. "I'm from Sweden" NO *BOX* GET OUT OF HERE! "No, it's true" NONONO *BOX* REALLY? DON'T SAY YOU'RE HERE FOR THE GRATEFUL DEAD GIG AT MADISON SQUARE GARDEN! "No, I'm not, I'm here to see a friend" GOOD FOR YOU!!! *BOX* Hon var liten som en dvärg och fick nästan hoppa upp i luften när hon boxade mig. Samtidigt stod hennes halvt utvecklingstörda dotter med ett helt blankt ansikte och stirrade på mig. Det var en märkligt upplevelse, men kändes helt i linje med en vanlig dag på Hotel Penn, den gamla inrökta, mystiska, gubben på Manhattan.
