Wes Anderson på IKEA.

Jag hade bråttom på Ikea, bråttom till kassorna, bråttom för att hinna med gratisbussen tillbaka in till stan. Jag sprang med påsar i båda händerna, uppspärrade ögon, högtalarna spelade något med the Kinks. Så dök det från ingenstans upp ett gäng italienare, en familj, kanske två, högst tre, mitt framför mig och spärrade vägen. Det fick mig att spärra upp ögonen ännu mer, så tog jag av åt vänster, kameran fick svårt att hänga med, rätt in i de där färdigbyggda rummen med möbler och allt. Rätt in i ett kök där en man stod och fingrade på kranen, förbi honom som en blixt, sneddade genom något slags hall in i ett sovrum där två flickor satt på sängen och tittade förvånat upp på mig. Sovrummet visade där var en återvändsgränd så jag lyfte på mössan i farten och sprang tillbaka genom hallen, ut genom ett vardagsrum där jag halkade till på en fårfäll, och sen: ut i det fria igen på andra sidan av den italienska familjen som stod kvar i gången och gafflade om spagetti och kostymer. Det var fantastiskt!