Jid Sames slåss mot draken.

Londons bäst bevarade hemlighet är en f.d. hardcore-sångare som fuckade rösten efter för många och för hårda gigs och nu fuckar den vidare på hårda beats. Man måste älska Jid Sames. Och så har han en råsnygg MySpace-sida. Bara en sån sak.

Sjuk!

Var det något slags virus i lösnäsan jag köpte häromdan på loppisen? Grisnäsan? I knew it.

Feber + extrapris på grillad kyckling på Ica.

"Extrapris på grillad kyckling. Fan, jag måste ha ett aldrig sinande lager av grillad kyckling i mitt kylskåp! Det säger ju sig självt. Samtidigt har jag heller inte råd att binda upp alla mina pengar i grillad kyckling... Om jag köper åtta stycken ger jag illusionen av ett kycklingförråd som aldrig någonsin tar slut, samtidigt som jag har lite pengar att röra mig med. Så får det bli."

Och så blev det.

Febern och vansinnet vann kampen om min hjärna.

Nu ska jag sova.

Bon Iver - igen.

Stor, fin intervju på Pitchforks hemsida.

Vacker, långsam, trött söndag i Hornstull - med näsor.

Alltid Black Lips.

Snyggaste bandet - snyggaste videon.

I kyrkogården och väntar på ett krig.

The Morning Benders.

Slaktarna!

Det ökända Los Angeles-gänget "The Butchers" - slaktarna - har ett av de kanske lustigaste gängtecknen. En hand med krökta fingrar framför ansiktet, som en slaktarhand beredd att klösa ut ögonen på en rivaliserande gängmedlem, eller kanske på sig själv. Bara för att visa what's up, liksom. Mike berättade om gänget under grillningen och jag blev snart helt besatt av dem och deras tecken. Så vi gick runt på stan hemma i Halmstad och bad människor slänga slaktarnas tecken framför kameran. En del gjorde det gärna, andra gick med på det då jag lite falskt påstod att gänget kallade sig för "skojarna" (för att avdramatisera fotograferingen, efter att ha upptäckt att många ryckte till då jag sa ordet "slaktarna"), en del ville bara slåss. Här är iallafall bilderna.

Första grillen 2008 - en katastrof.

Stenhuggeriet, maj 2008. Jag misstänker att Mike impregnerade mina korvpinnar med någon form av tändvätska och såg min bratwurst i stort sett brinna upp framför mina ögon. Trevligt var det iallafall!

Dagens låt.

Joel Almes "So Used To be Saved". En låt att bli full till, en vårnatt i Frösakull. Sitta på pappas nötta fotpall som knakar och man tänker på sin gamla kompis i London som man inte träffar tillräckligt ofta och på en tatuering av ett hjärta med tusen pilar genom och att man kanske borde lägga sig men sen ser man solen gå upp därborta, genom träden, nere på den tomma stranden, och istället för att gå och lägga sig i sängen går man ut på gatan, ner på stranden och lägger sig och sover där istället. Och nynnar vidare på Joel Alme.

Sista chansen att vara rolig.

På väg hem från stan lyssnade jag på Relationsrådet i P3. En tjej som skrivit till programmet berättade att hon träffat en kille som var underbar i början men som hon nu upptäckt inte ha särskilt mycket gemensamt med. Hon hade upptäckt att han var tråkig. Relationsrådet gav henne rådet: Ge honom en chans till att vara rolig. Om han inte är det, lämna honom.

"En chans till att vara rolig." Kan ni tänka er något mer stressande? För att inte tänka på risken för övertändning? Att det roliga bara blir konstigt och obegripligt. En massa stamningar och en svettig panna. 

Det är som upplagt för ett misslyckande. Det är så hemskt, så sorgligt, jag önskar inte min värsta fiende den situationen. Att få en sista chans att vara rolig. Eller bli lämnad ensam.

Dagens fulaste substantiv:

"Autoskrift". Dom sa det i nya Indiana Jones-rullen. En homie till Indy påstods utföra "autoskrift" när han under en förbannelse/hypnos ritade någon form av rebus på ett papper. "Ah, autoskrift", sa Cate Blanchett och sken upp som en sol. Fan vilken bogus.

Dagens finaste adjektiv:

"Himlastormande".

Som i: "himlastormande vackert", "himlastormande wack", "himlastormande tråkigt" eller "himlastormande himmelskt". Den sista är jag inte säker på att man kan säga, och är möjligtvis lite för mycket av det goda.

Free Counter

"...och jag svär att jag hörde Frälsningsarmén sjunga om att lämna allt"

Sitter på tåget till Halmstad efter en helt sjuk natt och morgon. Trodde jag skulle hustla till mig billiga SJ-biljetter på Tradera.se, men det slutade med att jag förlorade varenda auktion som gick under natten (hade väckarklockan på ringning tio minuter innan varje auktion gick ut, och sprang upp ur sängen varje gång den ringde) men vann till slut en biljett för 240 kronor på morgonkvisten och då strulade SJ:s webbsida så jag inte kunde betala för biljetterna. Så jag fick sitta i telefonkö med deras webbsupport i en halvtimme och höll därför på att missa tåget. Sen sprang jag som en gud till tåget, seglarmössan högt upp på huvudet, och slog kvinnor och barn med min väska i jakt på att vinna sekunder. Vid biljettautomaten var det förstås en skitseg gubbe framför mig som stod med rocken under ena armen och portföljen i den andra och bara stirrade på skärmen (ja, han stod och STIRRADE oförstående på skärmen som om han sett ett troll) så jag fick tränga mig före ett äldre par som inte vågade säga emot vid automaten bredvid. Det blev en kamp mot tåget och tiden, lite som inledningsscenen i The Darjeeling Limited. Men jag hann med. Nu är jag trött, svettig och lite sur. Det roliga är att jag körde denna Traderafulingen bara för att slippa ta Swebus Express som annars är billigt - men pallade inte det för att Swebus Express alltid gör mig så fruktansvärt trött, svettig och lite sur.

Vill ut och hugga!

Min vän har berättat att när han var riktigt nere för ett år sedan packade han sina väskor och åkte ut till en stuga i skogen för att hugga ved. Han kände att det var enda utvägen. Efter tre månader torkade han en morgon svetten ur pannan, sträckte på ryggen och förstod att han var klar. Han hade räddat livet på sig själv.

Något liknande gjorde Bon Iver. Efter en knepig separation från sitt gamla band isolerade sig Bon Iver en vinter i en stuga ute i skogen. Högg ved tills det blev mörkt. Skrev. Saker föll på plats. Bon Ivers vinter blev skivan "For Emma, forever ago". Jag älskar den skivan. Man vill ut och hugga. Hugga!

I'm gonna get stabbed!

Dagens skivtips: Vackra, vackra Glasvegas.

Fredag eftermiddag på Bonniers Konsthall. Välter nästan. Välter inte lika ofta nuförtiden.

"Longing is 180 days from Loneliness. An individual starts cycle at night from Longing to meet Loneliness. Another individual starts to drive in the morning from Loneliness to Longing. When do they meet? How many days has it taken for each of them? (The problem should also be solved graphically)".

Läser just nu...

Fantastisk.

TV, knark, blod.

Nyhetsankaret och crackpundaren Rick Kirkhams funderingar om när, exakt när, man i nyktert tillstånd inser att man faktiskt håller på att förlora förståndet är en av de grymmaste scenerna i dokumentärfilmen TV Junkie. Eller den när han sitter utanför sin sons skola och bara önskar han hade en pistol så han kunde skjuta skallen av sig. Eller den långa, hemska, utdragna scenen då Rick står barbröstad i tamburen och lojt röker en cigarett medan han ringer sin hustrus pappa och säger att allt hans dotter säger är påhittat, "jag har naturligtvis inte slagit din dotter, du vet att jag inte är sån", hustrun står i sin tur och ringer polisen i andra rummet, polisen är där om några minuter, allt medan ögonen egentligen bara dras till den lille sonen som springer runt, runt, jätteförvirrad mellan rummen, oändligt ledsen, försöker få pappans uppmärksamhet, gråter och frågar "varför slog du mamma? "Pappa, varför slog du min mamma?". Han förstår ingenting. Han vill krama sin pappa. Men han är rädd. Och så gråter han igen. Han förstår inte att pappan bara älskar sitt crack. Inget annat. Ingen annan.

Det är de hemskaste minuterna i en film jag sett på senaste tiden, efter den olidligt långa scenen i Funny Games där mamman i familjen försöker resa sig upp, bunden till fötter och armar, ramlar och ramlar igen, efter att två galningar just skjutit sonen i familjen i bitar och hans blod har stänkt över hela rummet. 

Blod. Jag tänker ganska ofta på blod. 

Nu ska jag sova.

Run from this!

"Running from what?" "Running from a sinnessjuk fyrbent robot, förklädd till djur med världens vanvettigaste fucking ljud när den springer, hoppar och trippar runt i skogen". En film att bygga en mardröm på. 

Säger grammofonen!

Bästa Mp3-bloggen.

"First of all, who's your A&R?"

Ok. Detta är inte den sämsta rapvideon som gjorts, det är den bästa. Inte bara det, det är också den mest fantastiska låt som någonsin gjorts. Och mest sorgliga. Jag gråter floder varje gång jag hör den. Känner ni Reh Doggs smärta? Pratar vi lidande? Becksvart mörker? Svärta? Fuck Kent! Fuck The Cure! Fuck alla era emoband som pratar plast. Detta är på riktigt. Reh Dogg har pistolen i handen, riktad mot tinningen. Kameran följer honom in i duschen där han sjunger hooken, "Why must I cry?" Vilket är helt naturligt. Vattnet döljer tårarna när han står där och tvålar in överkroppen. Men Reh Dogg skulle i och för sig inte bry sig om han grät inför hela världen. Detta är en låt om framförallt ärlighet. Varför måste jag gråta? Varför? Reh Dogg frågar oss YouTube-tittare. Jag vill bara säga: "Reh Dogg, du behöver inte gråta. Skratta istället. Du har gjort jordens vackraste kärlekslåt, den om förlorad kärlek, den om kärlek så stor att du springer omkring förvirrat i skogen och undrar var den tagit vägen, du slår golfbollar på en driving range för att få ut allt det onda. Och pistolen. Tryck inte av. Gråt inte. Du behöver inte det. Fortsätt duscha, det är ok. Men gråt inte mer, Reh Dogg."

Anna.

Här är en bild på min syster Anna. Hon är rejäl. Hon lagar god lasagne. "Mycke ostsås, ska re va!" brukar hon säga, min syster.

Springer från vadå? Del 3.

"Can't keep runnin' away". Nej, jag hade också funderat på varför jag envisades med att springa iväg om jag varit Imani, Bootie Brown, Fatlip eller Tre och softat med tjejer vid en pool, spelat krocket och druckit goda ananasdrinkar. Det skulle vara de där bryska clownerna då.

Springer från vadå? Del 2 - The original.

Jag brukade älska The Roots. Jag minns när jag, Tobbe, Kalle och två andra kompisar reste till Lund för att se Kalasturnén för tio år sen där ett specialframträdande med The Roots utlovades. Vi var säkra på att det var ett annat The Roots, såklart. The Roots, kom igen! I Lund? På ett litet torg? Men vi körde ner från Halmstad på vinst och förlust. Och det visade sig vara det riktiga Roots. De spelade ett fantastiskt tretimmars-set och vi var helt ur våra huvuden när vi körde hem sent på natten. Vi pratade om det i flera år efteråt. Alla utom Kalle, han hånglade med någon tjej i en kyrka bredvid och missade hela konserten. Men vi andra! Shit.

Idag tycker jag The Roots är fett tråkiga, men "What they do" är fortfarande en grym låt.

Trött på zebror.

Jag köpte en leksakszebra på Myrorna idag. 25 kronor. Jag gick med den under armen genom stan, fett nöjd med mitt kap. Jag älskar zebror. Nu står den här bredvid sängen och jag är redan uttråkad. Jag tror det är något med just detta exemplaret. Hans min är lika uttråkad som jag känner mig. Likgiltiga ögon, munnen som ett streck, svansen slokar som han vore sjuk. Och så tittar vi på varandra och tråkar ut varandra mer och mer tills han bara vill att jag ska lämna rummet och jag inte vill något hellre än att slänga den lille randige jäveln i sopnedkastet. Jag önskar min zebra var lite mer som den här.

Skrattar så jag kissar på mig i Valencia

Jag var lite full i Valencia. När jag kom ut från toaletten på klubben Bar Loco hade alla gått hem och musiken var avstängd. Fast mina vänner stod kvar. Mitt på dansgolvet. De drog barstolar fram och tillbaka, fram och tillbaka över betonggolvet och skrattade så de nästan kissade på sig. Jag gick fram och frågade dem trött vad det var som var så roligt (jag tänkte "det är jazztobaken") och då drog Linus en stol över golvet och bara sa "Chewbacca" och tittade på mig förväntansfullt. Och så kissade även jag nästan på mig, fast jag var nykissad. Prova själva får ni se.

Springer från vadå? Del 1.

Vad springer Hefner från?

Jag skulle fucking sprungit FRÅN Hefner, särskilt gamlingen på cykeln. Keyboardisten. Fan vad otäck han är.

Min kompis Kändis-Perra

Min kanske mest kända kompis heter Per. Jag kallar honom Kändis-Perra. Några kallar honom "Känd från TV", men det har inte riktigt fäst. Det är inte lika klatschigt. Kändis-Perra är meteorolog. Då och då läser han upp vädret på lokal-TV. Han uppträdde först mycket nervöst, men han har blivit bättre och bättre med tiden. Ser ni hans värdiga uppsyn på TVn? "Vädret blir ostadigt" säger han utan att darra på manschetterna. Kändis-Perra. Min kanske mest kända kompis.

Free Counter