Jag hatar egentligen alltid att lyssna på min egen röst när jag intervjuat någon och jag transkriberar intervjun. En kollega sa till mig häromveckan "shit vad skönt det vore att ha någon som transkriberade intervjuerna åt en, det är så trååååkigt". Och jag svarade "jo, fast jag vill ändå göra det själv, jag vill ha kontroll över allting". Men det är bara ljug. Jag vill bara inte att någon annan ska höra hur förvirrad och osäker jag låter. Just nu sitter jag och skriver ut en intervju jag gjorde med rapparen Henok Achido häromdan. Vilken mes jag låter som ibland!
Henok (med hög, dundrande röst): "DET ÄR INTE LÄTT INOM HIPHOP! DET ÄR TOUGH LOVE, FÖRSTÅR DU VAD JAG MENAR???"
Jag (som en liten pojke med superljus röst): "ja..jo det gör jag."
Mes!
Skärp dig Erik!
Hahaha. :D
SvaraRaderaHade hoppats på ett smakprov! Annars kan man alltid gå tillbaka till din berömda intervju med tysken: "ooh this is strong.. you put some liqour in this?" hehe, det är lugnt, jag låter också som en mes i intervjuer. tror att det är nåt man gör om man inte måste höras live i Aktuellt liksom. Man bara slår på mes-rösten för att snärja sitt intervjuoffer runt fingret.
SvaraRaderaDet är alltid så för mig också! Jag hatar att lyssna på mig själv inspelad. Jag har precis vant mig med min röst efter typ några år av målbrott; sen så får jag höra mig själv inspelad. Jag låter faktiskt helt annorlunda (på det negativa sättet). Sedan bestämmer jag mig för att svära ett tysthetslöfte. Inte för att jag någonsin har klarat att hålla det längre än ett toalettbesök typ.
SvaraRadera