Det duggregnade som vanligt i Coney Island när jag och J steg av tåget. Gick och käkade en hotdog på Nathan's och promenerade förbi övergivna hotell och bortglömda kaféer ner mot strandpromenaden. En ensam man nere på stranden såg ut som en stor kokosboll eftersom han var helt täckt av flaxande fiskmåsar. Han matade dem tydligen – och måsarna nere i Coney Island är de hungrigaste måsarna du någonsin träffat. Det var också en del loonies som fiskade nere på bryggan, fast det stod varningsskyltar varannan meter att fisken utanför Brooklyns sydkust inte gick att äta. Kanske hade de inget annat för sig. I Coney Island har man tre val: äta en korv på Nathan's, fiska dödlig fisk eller hoppa från sin balkong ner mot någon vattenpöl i betongen från sitt tiovåningshus. Coney Island är vackert, men det är också så fruktansvärt sorgligt.
Vi blåste vidare, förbi det tomma nöjesfältet och Brooklyn Cyklones hemmaarena. Tomt det också. Vi mötte sedan: en blind man, en vit varg, en hund stor som en liten bil och en rysk familj. Strandpromenaden från Coney Island till Brighton Beach är riven, sliten och öde och man förstår inte för sitt liv hur man kunnat slarvat bort Brooklyns riviera såhär. Guldgossarna har blivit blinda eller förvandlats till vita vargar av någon häxa på det gamla nöjesfältet. Eller sitter de, hundra år gamla, på världens finaste restaurang nere på strandpromenaden – ryska Tatiana – lutade över vodka i immiga glas, speglande sig i tusen speglar och drömmer om hur hjärtekrossande vackert allt härnere, längst ner på Brooklyns otroliga sydspets, kunde ha varit.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar