Jag välkomnades till New York av en stor spottloska rätt på armen från en uteliggare på Times Square. Efter att han dragit iväg loskan gömde han sig bakom en stor skylt som det stod "Give me a beer!" på. Så höll han upp en mindre skylt bredvid, där det stod "I want one too!" Jag kunde inte tro min ögon. Jag och J ställde oss och tittade på honom tills han till sist kikade fram från sitt gömställe, de två skyltarna, och tittade på mig med en inställsam blick som för att säga "när min mamma var ung sjöng hon som Monica Zetterlund!". Vi gick därifrån, jag var irriterad och mådde illa.
Det var en vecka sen idag. Och saker börjar bli bättre. Vädret har slagit om från kyla och regn till solsken. I förmiddags sprang jag en lång runda längs med Hudson River, med skyskrapor som försvann upp mot skyn till vänster om mig, Frihetsgudinnan ut till höger, långt därborta i soldiset – och vinden i ansiktet. Very Rockyesque. För varje steg, från Chelsea Piers mot Battery Park försvann spottloskan ur mitt medvetande. Och när jag var framme i parken, och stod med en hot dog och en Pepsi jag köpt av en trevlig korvgubbe vid tunnelbanan var uteliggaren i mitt huvud bara en sagofigur, något ur en Lynchfilm. Inget verkligt, inget att bry sig om längre.
Den jäveln!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar