Nyhetsankaret och crackpundaren Rick Kirkhams funderingar om när, exakt när, man i nyktert tillstånd inser att man faktiskt håller på att förlora förståndet är en av de grymmaste scenerna i dokumentärfilmen TV Junkie. Eller den när han sitter utanför sin sons skola och bara önskar han hade en pistol så han kunde skjuta skallen av sig. Eller den långa, hemska, utdragna scenen då Rick står barbröstad i tamburen och lojt röker en cigarett medan han ringer sin hustrus pappa och säger att allt hans dotter säger är påhittat, "jag har naturligtvis inte slagit din dotter, du vet att jag inte är sån", hustrun står i sin tur och ringer polisen i andra rummet, polisen är där om några minuter, allt medan ögonen egentligen bara dras till den lille sonen som springer runt, runt, jätteförvirrad mellan rummen, oändligt ledsen, försöker få pappans uppmärksamhet, gråter och frågar "varför slog du mamma? "Pappa, varför slog du min mamma?". Han förstår ingenting. Han vill krama sin pappa. Men han är rädd. Och så gråter han igen. Han förstår inte att pappan bara älskar sitt crack. Inget annat. Ingen annan.
Det är de hemskaste minuterna i en film jag sett på senaste tiden, efter den olidligt långa scenen i Funny Games där mamman i familjen försöker resa sig upp, bunden till fötter och armar, ramlar och ramlar igen, efter att två galningar just skjutit sonen i familjen i bitar och hans blod har stänkt över hela rummet.
Blod. Jag tänker ganska ofta på blod.
Nu ska jag sova.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar