Only Built For Cuban Linx 2.

När jag var liten samlade jag på allt som Wu-Tang gav ut. Jag köpte varje skiva, önskade mig i julklapp, födelsedagspresent. Raekwons "Only Built For Cuban Linx" är en av de första jag köpte. Den ligger hemma i Frösakull nu med spräckt CD-fodral, under sängen någonstans. Jag lyssnade sönder den skivan. Samtidigt som jag inte riktigt vågade visa att jag blivit hiphoppare i skolan. Sånt blev man retad för. Fråga Linus som hade en Snoop-tröja en olycklig dag. En dag hade jag baggy kamouflagebyxor på mig och fick frågan "har du också blivit hiphoppare nu?". Jag nekade. Så jag lyssnade på Raekwon hemma, med mina få hiphop-vänner. Nu kommer "Only Built For Cuban Linx 2" och jag behöver inte gömma mig när jag lyssnar på den. Det är fantastiskt. Skivan får mig att gråta mer än vilken pop-låt som helst (ja, jag gråter ju sällan över hiphop). Skivan tar mig tillbaka till högstadiet. Och jag gråter ofta om jag tänker på tid som gått och aldrig mer kommer tillbaka. Så jag gråter över Raes-skiva. På ett ganska fint sätt. Jag gråter till råa rim om att råna folk. Skivan kanske inte betyder lika mycket för er, men för mig betyder den oändligt mycket. Plus att den är grym.